Jag samlar på mat – inte så att jag torkar den och klistrar in den i album eller sätter upp den på nålar. Nej, jag äter och minns den! Gärna lokala rätter som jag stöter på under mina resor. Det gäller att inte fega för att få uppleva något! Intet omänskligt är mig främmande och jag utgår från att det andra kan äta, så kan och jag. Så när jag reser är det målet på målet som är målet så att säga (där fick jag till det).
I Mexico gällde det att försvara familjeäran! Montezumas hämnd hade jag hört om och kallt räknat med. Första mandomsprovet bestod av en liten spritflaska med en jättestor (tyckte jag alltså) gulaktig larv med svart huvud. Dess små ögon plirade på mig och för en kort stund kände jag golvet häva sig. Larver är ju ofta ludna, men den här kunde betecknas ”x-luden” för allt det lurviga simmade runt i spriten! Vart segment av larven såg ut som en liten Onkel Fester. Den svartmuskige servitören som ställt flaskan på bordet flinade spefullt och visade en rad gula tänder som säkert fått sin färg av lurviga larver. Han såg uppfordrande ut och jag tog tag om flaskan. Den var inte större än att min hand dolde det värsta, larven. Mina tankar gick till de fjärran, kära. Men, de här var väl inget att larva sig över! Skål!
Åh, fy fan vad illa det smakade! Spriten och larven trängdes om utrymmet genom svalget men ner kom det. Vad jag tvingat ner var mezcal, Vilket Liksom Tequila och Pulque smakar rävgift, men som mexikanen envisas att hälla i sig. Det sistnämnda är ett avkok på Agave som får självjäsa innan det destilleras till de bägge spritsorterna.
De ovationer jag väntat mig uteblev dock. Ingen brydde sig det minsta om mitt hjältedåd och besviken lägsnade jag av mig på jakt efter ytterligare machoprylar.
Mexico ger många tillfällen till nya matupplevelser, men det gäller att hitta dem vid sidan av turiststråken för att gillas. En tortilla är t ex inte detsamma i staden som i en liten håla i obygden. Ett litet rökigt ställe inskuffat bland stora kaktusar visade sig vara värd en omväg. De hade flera olika tortillas enligt ”receptbok 1A”, samt några fler visade det sig. Frejdigt svarade jag si si!! på en fråga som jag givetvis inte begrep, än är min spanska ännu inte var vad den aldrig kom att bli. In kom en tallrik med något svart(!). Smakade försiktigt och tamigsjutton om det inte var gott! Jättegott! Jag talar engelska, inte spanska och bara till nöds lite skånska. Engelskan besvarades med samma fåniga uppsyn som tidigare skånskan. Men på något sätt förstod jag att jag hade serverats tärnad blodpudding i tortillan! Här fick jag de förväntade ovationerna. Nu var man hjälten hela dagen! Alla fick veta att gringon ätit blodpudding utan att blinka, föreställer jag mig att kyparen sa.
Efter att ha klarat både en larv och blodpuddingen avvaktade Montezuma mitt nästa vågspel fnissande bak nästa hörn. På marknadsplatsen Xochimilco förälskade jag mig i chicharrón. En kärlek vid första ögonkastet. Denna friterade grissvål är något av en nationalrätt. Fjärran från de vesna danska fläskstrimlor som här hemma knapras mest under spritbedövning på vulgära hemmafester. Åh nej, åh nej, mexikanen flår hela grisen och friterar svålen i ett stycke i en olja som varken till färg eller lukt avviker särskilt mycket från gammal, väl begagnad motorolja. Jag köpte en halv grissvål, ca 30x40 cm och tuggade i mig ganska mycket innan Montezuma med ett jävulskt grin hoppade fram och slog en knytnäve i mitt mellangärde. Kallsvetten bröt ut, magsäck och tarmar exploderade och jag störttömde min plågade kropp genom alla dess öppningar i en gränd bakom några soptunnor. På hotellet blev jag liggande i tre dygn innan jag återkom till matsalen där jag möttes av applåder då man saknat mig sedan jag tidigare utmärkt mig som en som åt vad som helst. Inte ens rostade gräshoppor och liknande ratades vid mitt bord till övriga gästers skräckblandade beundran.
Nästa pärs, fast av det angenämare slaget kom på femstjärniga restaurangen El Asado Argentino (den Argentinska geten). En mexikansk vän lovade en upplevelse och det blev det. Vill du ha en Bife de Chorizo* – en korv? frågade min vän. Jag accepterade och vi fick in varsin tallrik. På tallrikarna låg en hopringlad korv, en per tallrik. En, men en KORV! Den visade sig vara över 40 cm lång och nästan 2 cm tjock. Till denna serverades alldeles fantastiska pommes frites och senap. Problemet här var att ingen orkar en sådan korv trots att den slog alla rekord vad gäller gastronomisk upplevelse. Någon mer som har ätit korv på en lyxrestaurang och ber man om en ”doggy-bag” i ett tempel? Jag gjorde det...
*) I Argentina kallas all korv chorizo och har inget mer än formen gemensamt med den chorizo vi köper på ICA!
