Vilka måltider minns man längst? Ja, det blir givetvis de som på något sätt skiljt sig från vad vi räknar som en slags standard. När jag tänker tillbaka på allt som passerat framtänderna så är det påtagligt ofta dålig mat jag minns; det dödbakade brödet i Tromsö, den sura krabban i Lysekil eller vad värst var – frukosten i Kirinyaga högt uppe på Mount Kenyas sydsluttning. Denna upplevelse väcker fortfarande rysningar i kroppen. Följesamt nu vänner, så ska ni få rysa ni med:

Året var 1989 och jag satt och väntade på transport till Nairobi. Tiden skulle fördrivas med frukost. Hade beställt två stekta ägg med bacon, något som väl ingen kan misslyckas med, kan man tycka. I lokalen uppehöll sig en lång mager man, Han torkade av borden, några ölflaskor samt plåtdisken invid kassan innan han avslutade fejandet med att med samma trasa torka sin höga svettiga panna och metodiskt gräva ur sina enormt stora näsborrar. Trasan som kommer att ta huvudrollen i detta drama hade nog ett förflutet som röd, men efter idogt arbete blivit i huvudsak mörkgrå med mörkt röda inslag. Sedan mannen tyckt sig ha torkat färdigt ägnade han sig åt mig, log soligt och sa något på swahili. Jag föredrog att inte svara enär jag kvällen innan hade svarat ”yes” på en obegriplig fråga och som snabbt resulterade i en ung flicka, så nu var det jag som höll käft.

En storväxt man, som kunde ha varit Idi Amins yngre bror, dök upp vid mitt bord och presenterade sig som hotellets ägare och att han ämnade äta frukost tillsammans med mig. Han satte sig tungt på stolen mitt emot. Jag tycker inte om folk som tränger sig på, men jag kunde inte hindra honom; han var ju stor, sa jag väl? Och som hotellägare var det väl hans stol också, väl? Under mitt ansträngda och fega medhåll utgöt han sig över Kenyas förträfflighet en stund innan jag noterade att mannen med trasan hade fått in min frukosttallrik från köket. Med skräckblandad fascination kunde jag betrakta hans omständliga och välorganiserade donande: Började med att fösa all bacon till tallrikskanten innan han torkade tallriken med trasan. Fortsatte med att hålla ut sin stora vänsterhand och ordningssamt sträcka ut trasan över den, tog så upp baconskivorna med andra handen samt lade dessa på trasan. Gick vidare med att vika upp trasan över baconskivorna innan han klappade lätt med handen på trasa/bacon. Vecklade sedan ut trasan och skakade ner baconskivorna på tallriken. Då kände jag mig manad att fråga hotellägaren vad i h-e mannen gjorde med min frukost. Samtidigt som den store mannen korsade lokalen såg jag hur den magre höll upp ett av de stekta äggen och svekte av undersidan med trasan. Den storvuxne växlade några ord med den magre innan han själv bar tallriken över till mitt bord.

– Det hade blivit lite för mycket fett på maten och tallriken så han torkade av det! Alla tycker ju inte om fet mat, förklarade den storvuxne när han ställde ner tallriken framför mig.

Ja, hur gör man nu då? Den magre hade visat sig hjälpsam och vänlig. Ska jag såra honom? Nej! Han skulle säkert inte förstå mina problem med att äta maten som han så omtänksam om min figur och mina blodfetter ägnat så mycket omsorg. Och hotellägaren skulle säkert tacksamt ta emot det jag ratade. Aldrig att jag skulle betala hans frukost! Nä, hellre äter jag själv. Jag åt och jag åt. Det smakade inte illa, vad jag kan minnas, men jag kände mig allt mer påverkad av vad jag sett. Kockar har sagt mig att om jag sett hur det kan gå till i ett restaurangkök så skulle jag inte kunna äta hos dem. ”Vad ögat inte ser, gråter det inte över”. Men va fan, jag hade ju sett det här! Varje förnuftig människa skulle välja att inte äta. Men jag är aldrig förnuftig kl. 8 på morgonen.
När sista äggulan återstod hörde jag tydligt hur den ropade ”jag är en amöba, ät mig inte!” Jag sköt tallriken ifrån mig med ett ”Tack, nu orkar jag inte mer!” Samtidigt anlände Jeepen.

Efter tre dagar i Masai Mara var det dags att runda av min tid i Kenya.
Sista kvällen före hemresan var det stor middag med fint folk och jag. Plötsligt sa det ”plopp” i magen innan den kändes som en spolande toalett. ”Det här går åt h-e”, var min omedelbara tanke så jag lämnade skyndsamt lokalen. Fick tag på en svensk biståndsarbetare som körde mig till hotellet. Natten som följde innhåller detaljer som nog ingen vill läsa om.

Efter hemkomsten följde nio perioder vardera omfattande 1 dag sjuk + 2 dagar symtomfria. En del av tiden på Infektionskliniken i Lund.

Innan jag reste till Kenya trodde jag att jag var vaccinerad mot allt men det visade sig att mot en liten röd trasa fanns inget skydd...