Ibland när man läser på Blocket eller i ngn dagstidning kan det stå tex 3-årig schäfer(eller liknande) säljes pga tidsbrist eller ändrade familjeförhållanden.Jag tycker det är så synd om djuret,som ev älskar sin familj och sedan inte får vara kvar hos den,tillit byggs mellan djur o människa.Det är så jag blir gråtfärdig när jag läser sådant.Köper man ett djur tar man på sig ansvaret att göra det bästa för det,på gott och ont.

Kan hålla med om att många skaffar djur alldeles för lättvindigt. Vissa människor förstår helt enkelt inte vilket ansvar det är med djur, och vilken tid de kräver! Själv tog jag hand om en sommarkatt för ca 12 år sen. Han kom till vårt hus, jamade och var så mager så mager. Fast kära mor sa nej så hade han flyttat in efter en vecka :) Först var han livrädd men jag tog hand om honom och nu är han värdlens tryggaste katt. När det är småbarn där ligger han mitt på golvet och spinner och är hur nöjd som helst :D

Folk som skaffar djur utan att ha tänkt efter två gånger (MINST) före skulle inte få ha djur alls. :@

Jag har haft katt i hela mitt liv och vet vilket ansvar det är och hur mycket tid det tar. Det är som att skaffa barn - nästan.

Jag har två katter nu och den ena är en hittekatt som låg i en trappuppgång med ett brutet framben, antagligen har hon fallit ut ur ett fönster eller från en balkong. Ingen i trappan hade sett henne förr så de ringde Djurskyddet där min syster är medlem. Hon ringde mig och frågade om jag kunde ta hand om henne tillfälligt, och på den vägen är det. "Tillfälligt" har nu blivit 8 år :D. Och tacksammare katt får man leta efter. Jag har hört fler historier om katter som har blivit räddade/hjälpta och varit världens tacksammaste djur. Katter är inte korkade, de vet när de har blivit hjälpta. :)

------
Edit: rättat slarvfel.

För att inte tala om alla sommarkatter,är tur att det finns folk som älskar djur o tar hand om dem hela deras livslängd och som ni som tagit hand om de stackare ni hittat som troligtvis ingen brytt sig om.Älskar djur men hjärtat mitt klappar hårdast för hundar,men jag vill likaväl att alla djur ska ha det bra så länge de lever.(A)

Vi hade en katt som vi älskade hon blev 17 år. Hon blev som en hund förstod
vad man sa åt henne. Men sen har vi inte skaffat någon ny. Håller med om att
tar man hand om ett djur ska man tänka på att dom ska skötas.

Nu måste jag gå lite i försvar när det gäller "ändrade familjeförhållanden"!
För några år sedan så skilde sig några goda vänner och de hade en schäfer som var ca 4 år.
Lego stannade hos mannen men efter ett tag så fick hunden nåt "knas i huvuvdet" ( kommer inte på något bättre ord), han bet ett av barnen i famlijen och en grannhund och ett annat barn som han kände sedan många år och dessutom gjorde Lego ett utfall mot en arbetskollega till husse och det var också en man som Lego kände väldigt väl för han hade alltid varit med husse på hans jobb (eget företag).
Kan förstå att han tyckte det var konstigt i huset, ena veckan var det alla där och nästa var det bara han och husse, nästa vecka var alla barn hemma igen men inte matte.
Husse bestämde sig för att ta bort hunden för han mådde inte bra efter allt han hade gjort och från att varit en trygg och mysig hund till att bli så här. När han tog kontakt med uppfödaren för att berätta så FICK han inte ta bort honom utan hon skulle ha honom för hon menade att det var husses fel! Var det verkligen det? Husse var klok och sa till uppfödaren att om jag inte får ta bort honom så får DU ta över ägarskapet! Jag skriver över honom på dig så jag inte i framtiden blir anklagad för något om det händer något mer. Jag tycker inte det för hur skulle de veta att de skulle skiljas om fyra år när de köpte honom? Vet NI vad ni gör om 4 år? Det vet då inte jag!

Nu får jag nog på skallen av några här på MK för mitt tidigare inlägg men det tar jag, vi kan ju inte alltid ha samma åsikt, vad tråkigt det skulle vara.

Min profilbild är på vår son, Andreas hund, Busan. Henne har vi fått av några goda vänner som inte kunde ha henne kvar just pga ändrade familjeförhållanden, de fick tvillingar för några år sedan och Busan tyckte inte om bebisarna när de kom upp i kryp och gå åldern, hon tyckte de bara var i vägen. Var det fel av dem att ge bort sin hund då?
När vi lärde känna den här familjen så från första dagen så hade Andreas och Busan fått en speciell kontakt!
Hon är i sin tur en hittehund som den här familjen haft i några år, de hittade henne fastbunden utan för en matbutik där de bor. Det var deras äldsta dotter som hittade henne en fredagskväll och när hon hade gått förbi på lördagfm så hade hunden suttit kvar.
Pappan i familjen är civilanställd hos polisen så när de lämnade in henne så fick de bli "fodervärd" tillfälligt tills de hittade ägaren, men eftersom Busan är en blandras så är hon ju inte reggad någonstans, men hur som helst så hittade de uppfödaren och på så vis även ägaren men den damen ville inte ha tillbaka henne för hon var less på hunden, då var hon ca 1 år och nu är hon snart 8 år, vi har haft henne i drygt 2 år och klokare och goare hund är svårt att hitta.
När vi fick förfrågan om vi ville ha henne så ställde jag det kravet att om det inte går bra för BUsan med ännu en flytt så ska jag gå till veterinären med henne och ta bort henne för någon mer flytt ska hon inte behöva vara med om! det godkändes fullt ut och nu har hon sin plats i Andreas gamla soffa! Hon har blivit prio 1 för honom och en kär familjemedlem för oss alla. Fasar för den dag hon inte finns med oss längre...{weep}
Jag jobbar ju på ett äldreboende och många gånger så får hon följa med mig till jobbet, där är hon omtyckt av alla. Det är inte bara en kaka som har hamnat på golvet när jag inte ser;)
Edit några stavfel

Jag har haft min katt Wilma sen hösten 2003 (då jag fortfarande bodde hemma). Hon är en Cornish Rex och anledningen till att det blev just den rasen är att min pappa är pälsallergiker. Vi var inte helt säkra på att det skulle gå att ha katt med pappas allergi, men uppfödaren lovade att vi skulle få lämna tillbaka henne om det absolut inte gick. Men det gick kanonbra och ett år senare skaffade vi en katt till av samma ras. Han hette Casper och han kom inte alls överens med Wilma. De avskydde varandra och bråkade hela tiden, så när jag flyttade hemifrån så fick Wilma flytta med mig, för att det var mig hon kom bäst överens med, och Casper stannade hos mina föräldrar och min syster. Men sen blev min syster allergisk mot de här katterna, så då kunde inte Casper bo kvar där och jag kunde inte ta honom eftersom Wilma bodde hos mig. Så vi fick ge bort honom.
Om det nu inte under några som helst omständigheter är okej att göra sig av med ett djur, vad skulle vi då ha gjort? Låtit katterna leva med varandra och fortsätta bråka? Borde min syster ha accepterat att ögonen kliar och rinner hela tiden?
Jag håller med om att man inte ska impulsköpa husdjur och det är ett stort ansvar när man väl har skaffat dem. Men ibland är det bättre för djuren att flytta och ditt ansvar som djurägare är (enligt mig) inte nödvändigtvis att ha djuret hos dig under hela dess liv, utan att se till att djuret har det bra. Ibland betyder det att man måste ge bort det, men så länge man engagerar sig i att se till att djuret får ett nytt bra hem så måste det vara okej att ge bort djuret.

Ursäkta mig,men jag tycker inte att ägare kan veta om deras djur får det bra om man sätter ut en annons på Blocket.Man har ingen aning om var djuret hamnar,kan verka vara hur bra som helst men kanske inte är det i slutändan.Man kan inte hjälpa att man blir allergisk,har själv haft katt o blev allergisk mot den.Tack o lov kunde mina föräldrar ta hand om honom ,jag bodde i lägenhet o vågade inte släppa ut honom,men där fick han det bra o kunde vara ute till på köpet.Vet man att djuret får det bra,tycker även jag att det är ok.Förstod att detta inlägg skulle skapa reaktioner,o mig veterligen har jag heller inte sagt att man under inga omständigheter får ge bort ett djur!
Jag skrev KÖPER MAN ETT DJUR TAR MAN PÅ SIG ANSVARET FÖR ATT DET FÅR DET BRA SÅ LÄNGE DET LEVER,tolka det hur du vill.Ser man till att det får det bra ngn annan stans är det helt ok för min del,men att sälja det på blocket tycker inte jag tyder på det.

Är man beredd på att betala för ett djur så är man oftast seriöst intresserad av det djuret.

Det är ju samma sak med alla dessa katter som bortskänkes varje vår, om katt ägarna skulle börja ta betalt för sina kattungar så skulle kattens värde och status öka avsevärt!
En normal person som betalar för sin katt släpper inte bara iväg den vind för våg eller struntar i den när sommaren är över!
Vi föräldrar måste också bli bättre på att stå emot barnens tjat om en katt. Men det är ju klart att en kattunge är ju SÅ SÖT!!! Vem faller inte för en liten ulltuss{question}

Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Vi hade samma dilemma. Vi tog hand om en hund, Buster. Efter ett år fick vi lov att placera om honom eftersom min make som är gravt synskadad fick en ledarhund. Det brukar normalt ta minst 1 år, men min make fick sin ledarhund efter 14dagar.

Det var tungt att behöva placera om Buster men han har det superbra där han är nu, inga barn som kravlar över honom, stora vidder och härlig tomt där han kan springa omkring. Och det bästa av allt....massor av kärlek och någon som är hemma hela dagarna!

Så ibland ska man ta det som står i annonserna med en nypa salt när det gäller sk tidsbrist och kanske titta mer på vad som ligger bakom att man placerar om en hund. Det kan vara humanare för hunden med om nu matte/husse jobbar hela dagar och den får vara ensam. Och då är det bättre som djurägare att man ser att man inte har tiden.

Saken är den att katter som bortskänkes även blir ormmat,läste om det för bra länge sedan o ryser när jag ser bortskänkes annonser.Fick ett mail av vår hunds uppfödare för ett tag sedan där det stod att folk gick in på gårdar o tog hundar till och med,det är bara att föreställa sig vad de stackars djuren skulle användas till.

Ja, jag håller med! Ryser ända in i märgen! Då gäller det att ha ännu mer uppsikt över Busan när hon är ute i löplinan.

de flesta som säljer eller ger bort sina djur på blocket brukar nog endå "kolla upp" de nya ägarna och hålla kontakten för att se till att de hamnar i ett bra hem.

Ja, visst ska man tänka både en och två ggr innan man skaffar ett husdjur, man har de ju en lång tid framöver! Vi har en katt och det passar mig utmärkt, självständig men gosig när han vill, kommer och går som han vill men vill ha omsorg och en klapp ibland! Jag tycker att om man inte har tid eller om annat ligger bakom så ska man inte ha kvar djuret för inget djur mår bra av för lite omsorg - då mår de förhoppningsvis bättre någon annanstans!!

Håller med och ja,håll koll på ditt djur om det sitter kopplat,lättare att ta då.

Jag håller med dig till 100000%
Skulle aldrig "SÄLJA" vår hund till någon annan....
man vet ju INTE hos vilken IDIOT hon skulle hamna.
Jag skulle faktiskt hellre avliva henne då.....HÅRT MEN SANT.

Jag håller med dig till 100000%
Skulle aldrig "SÄLJA" vår hund till någon annan....
man vet ju INTE hos vilken IDIOT hon skulle hamna.
Jag skulle faktiskt hellre avliva henne då.....HÅRT MEN SANT.


Den här kommentaren gillar jag. Ett problem kan vara just att ta ansvar för sitt djur och se till att det får det bra om man inte längre kan ta ansvar för det. Då kan det ibland vara bättre för djuret att bli avlivat än att flyttas runt.

Personligen så har jag bara goda erfarenheter av djur som har bytt ägare, (både hundar och katter) men så läser man om skräckexemplen i tidningen... Ofta är det som ni skriver, att de får omplaceras p.g.a. barn eller allergi.

När man ser till att djuren hamnar hos någon man känner så kan man själv se att djuret mår bra, men de som bara släpper ut sina djur när de har tröttnat på dem, borde få djurförbud i resten av livet...

Sedan så får ju en del utekatter för sig att byta familj på eget bevåg ibland, jag vet om en katt som försvinner hela somrarna, men som kommer tillbaka hem igen på hösten...

Man skaffar hund men inser att man ev inte har tid, då är de synd om hunden när det blir sånt misstag. Kunde ha haft ett bättre hem