Hjälp!

Min treåriga dotter äter INGENTING!! Jag vet att man ska ha is i magen och "vänta ut" henne, men allvarligt talat så kan hon gå utan mat i flera timmar. Just nu så fungerar det inte ens med makaroner som har varit storfavorit så länge jag kommer ihåg. På sin höjd får jag i henne lite gurka och paprika.

Snälla hjälp mig med tips om hur jag kan få henne att smaka på maten vi ställer fram på bordet!

//Tulle (snart desperat)

Hej Tulle!
Jag har själv en 3-åring och vet precis hur det kan vara!!
Erfarenheten hittills säger mig att ju mer jag trugar, ju mindre äts det!
Så, om din dotter bara vill äta gurka och paprika så låt det vara så ett par dagar. Erbjud ingenting utan låt henne komma till dig. För tro mig, hon blir hungrig och kommer att äta:)
Lägg upp mat på hennes tallrik vid varje måltid och tala om hur god maten är, men tvinga henne inte för då blir det en maktkamp. Min dotter är SÅÅÅÅÅÅ envis (undrar efter vem...(L)) så bara för sakens skull låter hon bli!
Men om hon känner att det inte är något tvång och ingen blir arg längre så är det inte värt att kämpa för.

Vi försöker få Julia (min flicka) att smaka, och om hon inte tycker om det så får hon spotta ut det. MEN!! det kommer inget alternativ på bordet, utan det vi äter är det som hon ska äta annars får det vara så!!
Min dotter har alltid varit väldigt glad för mat, så för hennes del handlar det om trots och egen vilja.
Att kunna säga: Jag tycker inte om detta.
Vi upplever det som mindre stress och konflikt om vi låter henne bestämma vad hon vill äta och inte trugar. Vissa dagar äter hon jättebra, andra "tycker hon inte om" köttbullar:o

Hoppas det ordnar sig. Ha tålamod

//Heidi, snart mamma till 2 st som kan trotsa mig(L):'(

Är småbarnförälder oxå. Tyvärr så är det bara att vänta in.
Viktigaste är att barnet får i sig vätska. Det är A och O. Maten får du vara bestämd och konsekvent med. När det serveras mat är det mat. Då får hon vara hungrig om det inte passar. Nu när hon är i trotsåldern är det gränser som testas i varje momen i livet. Tröst, det går över.

Jag tror inte på att laga mat som du vet att hon speciellt tycker om,
inte heller tror jag på att truga eller tjata.

Man har speciella regler vid måltiden, hoppas jag
:)

Vi sitter still på stolen, smakar maten och pratar trevligt. Sen får hon bestämma själv vad hon stoppar i sig...tyvärr kan du inte styra det.

Jag har en son som är alldeles för mager (142 cm och 29 kilo) och har varit på diverse utredningar under årens lopp, alltid för att läkarna vill (och nu har han diabetes oxå),
han har varit utan mat i dagar...
Några timmar klarar hon sig!
Och jag hoppas att hon inte får annat mellan målen för då har du boven där!

Äter hon välling än på morgon eller kväll så kanske hon inte är hungrig helt enkelt.

Vissa barn äter mindre. Min Filips vikt och mat har inte varit problem för mig eller hans pappa som ser hur glad och pigg han är ändå, men däremot för andra.
Alla följer inte "mallen"

Mitt råd är att bara fortsätta.
Frukost, lunch, mellis, middag, kvällsfika - mat som ni vill äta för att inte göra henne kräsen eller till viljes. Och gör ingen stor sak av det för då märker hon hur hon kan styra er.
:)

Lycka till!!

När min minste var liten så ville han inte heller äta så jag lånade en bok på bibblan om att man kan göra maten lite roligare. Så jag färgade hans mat med karamellfärg, tex grönt potatismos, gul spagetti. Korv och köttbullar trädde jag på spett. Grönsaker kan man försöka skära roliga figurer av. Det funkade för oss, han tyckte det var mycket roligare att äta ovanlig mat. På dagis åt han allt utan problem.

Det berömda 3-års trotset kanske......
Känner igen problemet, har inga egna barn men syskonbarn (stora alla 6 nu, men med stora "barn" blir det istället större och ännu jobbigare problem). Ingen rast och ro med de små änglarna , om dom är 3 eller 18 spelar ingen roll.
Håller med Heisjo och enAnnan, här gäller det att ha tålamod, mycket tålamod.
Lycka till!

Jag har inte haft några större problem med mina barn. Låt henne vara med och göra iordning maten. Ställ fram mat och låt henne ta själv. Prata inte om att hon måste äta utan behandla henne som om ni inte hade några problem i världen. När ni ätit färdigt så åker maten bort och det blir inget förrän nästa gång ni ska äta. Kommer hon och är sugen på något så blir det inget förrän nästa gång mat ställs fram på bordet!

Lycka till

*skratt* de berömda trotsåldrarna... tror att det finns en sån för varje ålder... TYcker att min ALbin varit i trotsåldern jämt, han fyller 8 i maj.
Jag minns också att det var många fighter när ungarna var i den åldern. Jag gjorde nog alla fel man kan. Orolig för att dom inte fick i sig ordentligt så blev det istället en massa onyttigheter.... Smått o gott.

Tålamod.... Finns det att köpa på burk???? *S*

Lycka till.... /Mia

Jag har en som är 21 och hon har trotsat sen hon var 1 :@

Tack alla (L)!
En liten tröst att man inte är ensam...men det är så himla jobbigt att alltid strida vid varje måltid! Andra familjemedlemmar får ju inte direkt någon matro:'(...

Jag ska hålla ut, jag lovar! Konsekvens och tålamod var det ja...:'(

//tulle

Jag har en metod som är lite tvärtemot de andras (lite mer en super-nanny-metod)

Ge henne en liten portion av den mat som du lagat (låt inte henne bestämma maträtt och ger du henne för mycket mat får det lätt fel effekt - det blir för svårt att klara av) och låt henne sitta i stolen tills hon har ätit upp.

Den här metoden fungerar bra om man är konsekvent och om det beror på trots att barnet inte äter. Så länge det beror på trots tror jag inte på att låta barnet bestämma om det vill äta eller inte (skillnad om barnet kväljs av att äta t.ex. champinjoner, ta då bort champinjonerna).

MEN du måste kunna vänta ut henne för det kan ta flera timmar och du får inte visa henne några känslor utan vara lite kall en stund. Du måste vara tydlig, titta henne allvarligt och bestämt i ögonen samtidigt som du lugnt förklarar att hon måste äta upp sin mat innan hon får komma ner och leka. När hon sen äter, beröm henne MASSOR.
OCH du är inte elak, barn trotsar för att de vill veta var du står, om du ger efter då kommer dom alltid att trotsa.. och vilket föredrar du en treåring som trotsar eller en trotsande tonåring??
Visar man barnen tidigt vem som bestämmer kan man istället släppa efter lite mer allteftersom de blir äldre, då är det mindre risk att man får extremt trotsiga tonåringar..

Jag har testat denna metod flera gånger på två-och treåringar och den har fungerat varje gång. Ger du dig inte kommer det att bli lättare och lättare.. första gången är alltid värst

OCH det gäller att vara extremt lyhörd
om du är osäker på hur hungrigt barnet är, säg hellre att det får äta 5 skedar än resten av maten
om barnet säger att det inte tycker om maten och det till exempel inte vill äta köttet (som kanske växer i munnen) säg då att barnet måste äta upp såsen och potatisen
Alltså nyckeln är att du är lyhörd för barnet, MEN att det samtidigt är du som bestämmer över barnet, eftersom det är du som är den vuxne.

Gör inte detta om du tvekar, eftersom du måste vara både tålmodig och konsekvent
Men, som sagt, det funkar bra om man inte ger sig

Kram och lycka till
Milla

Jag måste protestera mot ovanstående! Har en bror som var envis som synden när han var liten. Ville aldrig äta grönsaker och mina föräldrar skulle absolut få honom till detta.

Vet inte hur länge detta pågick men mina föräldrar fick ge upp tillslut (och dom är garanterat inga veklingar). Denna behandling gjorde ingen glad varken mina föräldrar, oss övriga syskon och framför allt inte honom! Glöm inte syskonen som ska se och höra detta! Det var inte roligt att som syster se sin bror sitta och omväxlande gråta och sura i köket över en tallrik grönsaker. Jag blev lika ledsen jag. :(

Han började äta grönsaker trots allt vid ca 35 års ålder! Inte en grönsak passerade hans läppar innan dess, om det inte var av misstag!

Vet att man inte kan jämföra detta med ett barn som total vägrar att äta men jag tror mer på att låta barnet sitta med vid bordet inte göra för stor affär av saken och ha tålamod och locka och belöna barnet. Tänk också på att barn faktiskt har känsligare smaklökar än oss vuxna. Barn känner tex det beska i grönsaker mer än vi vuxna med våra avtrubbade smaklökar.

????????
Jag skrev ju att man inte ska tvinga barn att äta om de inte alls tycker om det...

den här metoden fungerar BARA om barnets beteende beror på trots - inte annars

för att ytterligare förtydliga - har barnet extremt svårt för grönsaker - låt då barnet äta den andra maten
jag håller med om att det kan bli extremt fel om man tvingar barn att äta mat som de inte alls tycker om

Jag tror visst att din metod funkar (som du skriver) OM man som förälder är konsekvent och orkar. Men har man ett ovanligt envist barn (som min bror) där det inte räcker med kanske 3-4 ggr á 3-4 timmar så är risken stor att man som förälder tröttnar. Och behöver man längre tid gör denna metod nog mer skada än nytta. Som jag skrev tidigare kan man inte jämföra ett barn som tex bara inte vilja äta grönsaker och inte äta alls. Men principen är densamma. Jag tycker nog att din metod ändå är att tvinga. Även om det är mat du vet barnet gillar.
Som du själv skriver:
"Men du måste kunna vänta ut henne för det kan ta flera timmar och du får inte visa henne några känslor utan vara lite kall en stund. Du måste vara tydlig, titta henne allvarligt och bestämt i ögonen samtidigt som du lugnt förklarar att hon måste äta upp sin mat innan hon får komma ner och leka."

Nu vet jag inte var ditt barn skall vara under dessa timmar innan barnet tillslut äter men hemma hos oss när jag var liten så var det vid matbordet. Och tvång blir det om barnet inte vill sitta kvar vid bordet eller den plats du valt utan barnet hela tiden måste bära tillbaka ett antal gånger (ett barn som troligtvis är både argt och ledsen). Som du förstår är jag ingen anhängare av denna typ av Nanymetoder.

Om ditt barn är lugnt så är det bara att grattulera. Men min erfarenhet av trotsiga barn är att dom sällan är speciellt lugna och glada när dom bestämt sig för att protestera mot något.

Jag kommer osökt att tänka på vad min äldsta dotters gammelmormor (på pappas sida) sa till mig när min svägerska och en annan släkting ivrigt diskuterade barnpedagogik på ett kalas.
- Jag kunde också fostra barn tills jag fick egna.
Tänk vilka välfärdsproblem vi brottas med ändå. Att ha ett sådant överflöd av mat att man kan välja bort och säga att det är äckligt osv det är inte många i världen som kan.
Visst blir man bekymrad när barnen inte äter, men är man säker på att det beror på ren trots är ändå hunger den bästa kryddan. Det är otvivelaktigt värst för föräldrarna att ignorera barnet som inte äter och bara plocka bort tallriken när måltiden är över.
Precis som valpar får dom flesta barn flera perioder när dom inte vill äta och precis som hundvalpar så svälter dom sig inte speciellt länge.
Det låter nästan grymt men hundpsykologi är sunt och fungerar något modifierat bra även på barn :)
Precis som flera skrivit före mig är tjat och bråk mycket mera påfrestande för alla än att bara helt lugnt ta bort tallriken när måltiden är slut oavsett om något blivit ätet eller inte.

Alla barn är olika, man får prova sig fram vilken "metod" som hjälper. Jag har haft två helt olika barn, den ena supertrotsig och bestämd medan den andra har varit väldigt lättvindig och aldrig gjort något väsen av sig. Jag tror definitivt på metoden att låta dem vara med och hjälpa till med maten så snart de kan och att låta dem ta så mycket mat de vill ha. Man vet ju själv hur jobbigt det kan vara om man inte är så hungrig och någon stället fram en tallrik full med mat som man "måste" äta upp.

En sak kan du ju vara säker på och det är ju att hon inte svälter ihjäl frivilligt. Blir hon hungrig så äter hon. Backa ett steg och låtsas inte om att hon "inte äter" ett par dagar.

Barn är så olika har själv 5 st och de har inte svultit. Tålamod behövs men det kan tryta ibland.
Strunta i 3 åringen. Hon äter tids nog, det vet jag.

Jag blev tvingad att äta vissa saker när jag var liten och äter det förtfarande inte det bara vändersej i magen när jag känner doften av det.

Lycka Till

Jag lyssnade på Opra en gång och hon sa att vi vuxna har även ansvar över att
uppfostra våra barn lika mycket i matsituationer som socialt. En treåring kan inte bestämma över sin matsituation för att den är ett barn. Sen ska man inte ta i för kung och fosterland när man uppfostrar sina barn. Den diskussionen blir en annan tråd.
Har ni tänkt på en sak, kockarnas barn på tv äter alla möjliga maträtter. Hur får dem sina ungar att äta? Sen håller jag med att tvinga går inte, men hitta former i matsituationen som gör barnet nyfiken på mat. Sätta fram sin egen tallrik, vara med vid matlagning Jag brukar göra på helgerna att barnen får vara med i matlagning eller dukning. Eller så bakar vi en kaka. Samtidigt som dem känner delaktighet kan jag få styra i matsituationer. Ge och ta så är det i livet.