Någon som vet nåt om surströmmingens tillkomst? Själv har jag fått en godtagbar förklaring via gamlingar i min släkt, som härstammar från det vackra Ådalen och Nordingrå, d.v.s. läckerhetens egentliga hembygd.
Hundratals år tillbaka var salt en sällsynt och dyr produkt, särskilt i ett dåtida Norrland. Eftersom saltet inte producerades i Sverige utan i huvudsak för vår del importerades från Mellaneuropas saltgruvor och forslades via häst och vagn samt på köl upp mot Skandinavien. Då insaltning var en mycket vanlig konserveringsmetod även i de södra delarna av landet, blev mängden som transporterades norrut allt mindre - och därmed dyrare. För folket i norr krävdes då, även om tillgången var knapp, att ändå tillvarata det som fanns till hands. Insaltningen kunde då bli i underkant och fisken lite för lättsaltad.
Men ingenting får förfaras i ett fattigt hushåll. Att fisken (man hade även sursik, surgädda, suraborre o.s.v.) luktade en aning illa och fläsket smakade härsket fick inte utgöra nåt hinder. Alternativet var svält.
Men ingen for illa av "sur" fisk. Inga magar stötte bort anrättningen. Surfisken blev annammad. Och åtminstone surströmmingen lever, lyckligtvis, kvar för oss nu efterlevande att njuta av.
Själv föredrar jag äta den som hel, rensad på tallriken, tillsammans med kokt mandelpotatis, hackad lök, gräddfil, hårt tunnbröd i brutna kakor från Mjällom, en god ost, gärna Prästost. Ett gott källarsvalt öl till och "en lille" som dansken säger (gärna Bäsk). Lukten? Inga problem, jag känner det som doft.
Ett villkor dock: Burken får inte vara jäst!
Aaah, vilken fest! Smaklig spis!
LarsDe
Redigerat den 10 mar 2012 kl. 15:47
Hundratals år tillbaka var salt en sällsynt och dyr produkt, särskilt i ett dåtida Norrland. Eftersom saltet inte producerades i Sverige utan i huvudsak för vår del importerades från Mellaneuropas saltgruvor och forslades via häst och vagn samt på köl upp mot Skandinavien. Då insaltning var en mycket vanlig konserveringsmetod även i de södra delarna av landet, blev mängden som transporterades norrut allt mindre - och därmed dyrare. För folket i norr krävdes då, även om tillgången var knapp, att ändå tillvarata det som fanns till hands. Insaltningen kunde då bli i underkant och fisken lite för lättsaltad.
Men ingenting får förfaras i ett fattigt hushåll. Att fisken (man hade även sursik, surgädda, suraborre o.s.v.) luktade en aning illa och fläsket smakade härsket fick inte utgöra nåt hinder. Alternativet var svält.
Men ingen for illa av "sur" fisk. Inga magar stötte bort anrättningen. Surfisken blev annammad. Och åtminstone surströmmingen lever, lyckligtvis, kvar för oss nu efterlevande att njuta av.
Själv föredrar jag äta den som hel, rensad på tallriken, tillsammans med kokt mandelpotatis, hackad lök, gräddfil, hårt tunnbröd i brutna kakor från Mjällom, en god ost, gärna Prästost. Ett gott källarsvalt öl till och "en lille" som dansken säger (gärna Bäsk). Lukten? Inga problem, jag känner det som doft.
Ett villkor dock: Burken får inte vara jäst!
Aaah, vilken fest! Smaklig spis!
LarsDe
Redigerat den 10 mar 2012 kl. 15:47
Har ingen veckomeny

