Surströmming

Dela
Någon som vet nåt om surströmmingens tillkomst? Själv har jag fått en godtagbar förklaring via gamlingar i min släkt, som härstammar från det vackra Ådalen och Nordingrå, d.v.s. läckerhetens egentliga hembygd.

Hundratals år tillbaka var salt en sällsynt och dyr produkt, särskilt i ett dåtida Norrland. Eftersom saltet inte producerades i Sverige utan i huvudsak för vår del importerades från Mellaneuropas saltgruvor och forslades via häst och vagn samt på köl upp mot Skandinavien. Då insaltning var en mycket vanlig konserveringsmetod även i de södra delarna av landet, blev mängden som transporterades norrut allt mindre - och därmed dyrare. För folket i norr krävdes då, även om tillgången var knapp, att ändå tillvarata det som fanns till hands. Insaltningen kunde då bli i underkant och fisken lite för lättsaltad.

Men ingenting får förfaras i ett fattigt hushåll. Att fisken (man hade även sursik, surgädda, suraborre o.s.v.) luktade en aning illa och fläsket smakade härsket fick inte utgöra nåt hinder. Alternativet var svält.

Men ingen for illa av "sur" fisk. Inga magar stötte bort anrättningen. Surfisken blev annammad. Och åtminstone surströmmingen lever, lyckligtvis, kvar för oss nu efterlevande att njuta av.

Själv föredrar jag äta den som hel, rensad på tallriken, tillsammans med kokt mandelpotatis, hackad lök, gräddfil, hårt tunnbröd i brutna kakor från Mjällom, en god ost, gärna Prästost. Ett gott källarsvalt öl till och "en lille" som dansken säger (gärna Bäsk). Lukten? Inga problem, jag känner det som doft.

Ett villkor dock: Burken får inte vara jäst!

Aaah, vilken fest! Smaklig spis!

LarsDe

Redigerat den 10 mar 2012 kl. 15:47
Skrivet av LarsDe den 10 mar 2012

Någon som vet nåt om surströmmingens tillkomst? Själv har jag fått en godtagbar förklaring via gamlingar i min släkt, som härstammar från det vackra Ådalen och Nordingrå, d.v.s. läckerhetens egentliga hembygd.

Hundratals år tillbaka var salt en sällsynt och dyr produkt, särskilt i ett dåtida Norrland. Eftersom saltet inte producerades i Sverige utan i huvudsak för vår del importerades från Mellaneuropas saltgruvor och forslades via häst och vagn samt på köl upp mot Skandinavien. Då insaltning var en mycket vanlig konserveringsmetod även i de södra delarna av landet, blev mängden som transporterades norrut allt mindre - och därmed dyrare. För folket i norr krävdes då, även om tillgången var knapp, att ändå tillvarata det som fanns till hands. Insaltningen kunde då bli i underkant och fisken lite för lättsaltad.

Men ingen ting får förfaras i ett fattigt hushåll. Att fisken (man hade även sursik, surgädda, suraborre o.s.v.) smakade en aning illa och fläsket skämt, fick inte utgöra hinder. Alternativet var svält. Men ingen for illa av "sur" fisk. Inga magar stötte bort anrättningen. Surströmming (surfisk) blev annammat. Och åtminstone surströmmingen lever, lyckligtvis, kvar för oss nu efterlevande att njuta av.

Själv föredrar jag äta den som hel, rensad på tallriken, tillsammans med kokt mandelpotatis, hackad lök, gräddfil, hårt tunnbröd i brutna kakor från Mjällom, en god ost, gärna Prästost. Ett gott källarsvalt öl till och "en lille" som dansken säger (gärna Bäsk). Lukten? Inga problem, jag känner det som doft. Ett villkor dock: Burken får inte vara jäst!

Aaah, vilken fest! Smaklig spis!

LarsDe


Så kul att läsa om det du skriver....
Skrivet av LarsDe den 10 mar 2012

Någon som vet nåt om surströmmingens tillkomst? Själv har jag fått en godtagbar förklaring via gamlingar i min släkt, som härstammar från det vackra Ådalen och Nordingrå, d.v.s. läckerhetens egentliga hembygd.

Hundratals år tillbaka var salt en sällsynt och dyr produkt, särskilt i ett dåtida Norrland. Eftersom saltet inte producerades i Sverige utan i huvudsak för vår del importerades från Mellaneuropas saltgruvor och forslades via häst och vagn samt på köl upp mot Skandinavien. Då insaltning var en mycket vanlig konserveringsmetod även i de södra delarna av landet, blev mängden som transporterades norrut allt mindre - och därmed dyrare. För folket i norr krävdes då, även om tillgången var knapp, att ändå tillvarata det som fanns till hands. Insaltningen kunde då bli i underkant och fisken lite för lättsaltad.

Men ingenting får förfaras i ett fattigt hushåll. Att fisken (man hade även sursik, surgädda, suraborre o.s.v.) luktade en aning illa och fläsket smakade härsket fick inte utgöra nåt hinder. Alternativet var svält.

Men ingen for illa av "sur" fisk. Inga magar stötte bort anrättningen. Surfisken blev annammad. Och åtminstone surströmmingen lever, lyckligtvis, kvar för oss nu efterlevande att njuta av.

Själv föredrar jag äta den som hel, rensad på tallriken, tillsammans med kokt mandelpotatis, hackad lök, gräddfil, hårt tunnbröd i brutna kakor från Mjällom, en god ost, gärna Prästost. Ett gott källarsvalt öl till och "en lille" som dansken säger (gärna Bäsk). Lukten? Inga problem, jag känner det som doft.

Ett villkor dock: Burken får inte vara jäst!

Aaah, vilken fest! Smaklig spis!

LarsDe



Intressant!!
Har ett minne av att min pappa gjorde surgädda i en plasthink som han sedan kokade, det luktade(går inte beskriva)
Själv älskar jag surströmming!
När jag var barn, uppväxt på Söder i ett arbetarhem, var surströmmingen tämligen billig. Därför stod ofta surströmming på bordet som vanlig vardagsmiddag under säsongen. Jag minns t.o.m. att den under åren närmast efter 2:a världskriget fanns att tillgå i små träkaggar bl.a. på NK livs.

En moster till mig, som arbetade i England efter kriget, ville ha en burk skickad till sig. Det skickades också ett par, men resultatet blev att hon i stället fick brev från den engelska tullen att försändelsen tagits om hand och förstörts då den vid ankomsten visat sig vara rutten.

Snacka om missförstånd!

Men nu vattnas det i munnen! Måste nog göra nåt åt det.
Surströmming!
Beskrivning från Norrbyn, Hörnefors ca 1800 och framåt.
Till surströmming användes lekströmming, helst från helst fråmn samma strömmingsnät.
Ju större dessto bättre, men storleken skulle vara jämn, När man sedan såg vilka strömmingslådor som passar så ställede man undan dem. Fisken fickdå stå och mjukna under dagen i lådorna på ett soligt och varmt ställe.
En salt lake gjordes på grovsalt som rördes ut i kallt vatten. Fisken hälldes i saltningskaret och saltakenl hälldes också över.
Det skulle sedan stå över natten.
Påföjande morgon; rensade man bort huvud och tarmar. Surningsprocessen är då redan igång.
Det finns något i fiskskallen som gör att allt börja jäsa.. När fisken är rensad, läggs den den i tunnor om 50 eller 100 kilo liter. I en 100 liters tunna lägger man ner 65 kilo rensad strömming och 38 -40 kilo saltlake..
Ur den den lake som först strömminrn har legat i har den dagit åt sig en viss sälta. Man mäter då salthalten som är kvar i laken.
Tunnorna tillsluts mycket noga och ställs varmt ut. De första 14 dagarna ska de rullas minst en gång om dagen, så att laken fördelas runt om i tunnorna. Tempraturen får inte understiga 15 grader.
i annat fall så måste man lägga över ett täcke. Tunnorna ska skyddas mot regn.
Efter 7 veckor läggs strömmingen över i plåtburkar (1/4 - 1kg) till för säljning. Tidigare användes träkaggar. De rymde ca 5 kg.
Det här har jag hämtat ur Umeås Museum.
Västerbotten tidskrift
Ska äta surströmming idag!!!!! Sååååå gott
Vi äter i och för sig det nån gång då och då under hela året, men det känns ändå speciellt när premiären närmar sig.....

Tipsar än en gång om att göra en röra på creme fraiche, den feta och riven västerbottensost. Bara blanda och smaksätt ev med lite dill och peppar, gott utan också! Västerbottensost passar verkligen jättebra till surströmmingen. Testa om ni inte gjort det!

Sist gjorde jag också ett västerbottensostsmör till. Blanda ca 1 dl finriven vb-ost och 100 g äkta smör. Sjuuuukt gott, inte bara till surströmming!

Ännu ett tips: Hacka tomaterna....blir så mycket lättare att äta. Förr brukade vi alltid skiva de och när man tog en tugga rasade halva mackan sönder. Så hacka, hacka, hacka är mitt tips

Sist med inte minst tycker jag att en riktig surströmmingsfest bör avslutas med något sött och gott. Dagen till ära ska vi fira min bror som fyller år och jag har gjort en fryst cheescake-glasstårta med jordgubbar. Blir nog fräscht och gott efter salt mat.
Jag respekterar er som gillar och äter surströmming.
Själv har jag bara ätit (efter alla konstens regler i Norrland) denna delikatess 3 ggr och som västkustare är det inget jag längtar efter men kan tycka vara hyggligt gott.
Skulle dock inte lägga tid på att utvärdera olika sorter, dricka mjölk till eller bjuda på stort partaj.
Tacka vet jag en riktigt dillkokt (för minst ett dygn sedan ) bur-havskräfta med en öl & snaps till - då är livet njutbart.
Det finns nog inget godare än Surströmming. Tänk att få en romstinn (Jämför Mannerströms inläggningar) hona på tallriken. Mjukt tunnbröd med västerbottenost. Färsk mandelpotatis
Men förstör inte strömmingen med en massa lök. Naturell skall den vara med den lille till.
Och till Er som anordnar festen DUKA INTE AV INNAN man ätit färdigt.
Jag får nästan aldrig äta så många jag vill
Jag håller inte med om att filéad strömming bara är för amatörer! Det är det bästa någon har kommit på. Tänk, potatisen hinner inte kallna medan man rensar, det blir inget äckel-päckel på tallriken och hela anrättningen blir mer "rejäl". Man hinner naturligtvis äta mer också. Viktigt för en skåning som flyttat till surströmmingstrakterna.