Förmodligen åt jag för första gången i mitt liv vid nästan sex års ålder. Jag har i vart fall inga minnen av tidigare måltider. Vid denna nya erfarenhet bjöds jag på stuvad spenat, något som jag då blev och fortfarande är mycket förtjust i.

Nästa gång jag åt, torde ha varit drygt ett år senare i Örnsköldsvik då jag av min annars snälla mormor fick inlagd sill med råa lökringar och kokt potatis. Detta var en fasansfull erfarenhet för en liten kille och jag grät och tuggade, tuggade och grät samtidigt som morfar hotade mig med allt möjligt om jag inte åt upp maten. Detta torde vara anledningen till att jag först nästan 30 år senare kunde svälja en bit inlagd sill.

Nu, tycker jag mig minnas, blev mat ett allt vanligare inslag i mitt liv, ty redan några månader efter sillen fick jag romlåda med potatis och skirat smör. De stekta romsäckarnas knapriga konsistens gjorde mig alldeles vild av förtjusning. Fortfarande är jag fanatisk romälskare och skulle utan större samvetskval kunna byta bort mina barn mot ett kilo makrills- eller strömmingsrom!

Sakta började nu meningen med livet att formuleras i mitt huvud. Givetvis hade jag ännu ej det förfinade ordförråd som fordras att på ett rättvist sätt beskriva t ex romlådan, men jag fick en allt starkare övertygelse om att mat och ätande inte skulle nekas mig. Det skulle jag bli man för...

Vid denna tidpunkt gjorde jag min bejublade filmdebut. Själv såg jag aldrig filmen eftersom jag slarvat med skolläxan och nekades biobesök hela veckan filmen visades i min hemstad. Men jag blev skolans hjälte och bjöds hem till många av mina kamrater för uppvisning inför föräldrar och imponerade småsyskon (det var ju inte var dag man träffade någon som rullat en snöboll i en reportagefilm om SM i backhoppning). Det var nu jag insåg att jag är något alldeles speciellt! Vid dessa tillfällen bjöds jag givetvis även på mat, och alla lade sig vinn om att bjuda det bästa huset förmådde (hoppas jag för deras egen skull – även om det var väl så torftigt ibland). En gång bjöds jag på en tallrik mjölk med blåbärssylt och krossat tunnbröd. Något jag snabbt och utan längre betänketid beslöt att avstå från i framtiden. Detta löfte till mig själv har jag obrottsligt hållit sedan dess.

Mitt nästa minne av mat och ätande härrör sig från Göteborg dit jag flyttade 1951. Jag skulle nu fylla 10 år och ansågs vuxen nog att själv laga min mat. Valet av maträtt för min debut vid spisen är symtomatisk för mitt senare liv; jag stekte biff och lök. Allt medan min sjuka mor låg rosslande och halvt döende i sin säng, grejade jag maten med den säkerhet och självklarhet man endast finner hos dem, gudarna har utvalt. Som du käre läsare genast inser, så styrdes mitt handlande av högre makter. Det har säkert aldrig funnits en biff som varit vackrare, haft en finare färg eller luktat så gott som mitt förstlingsverk.

Trots vår fattigdom (endast fattigdom föder stora genier och konstnärer) var inköpet av det relativt dyra biffköttet en vettig investering. Det var nämligen så segt att det fick tuggas i tre veckor. På så sätt lurades magen och jag gick med en konstant mättnadskänsla denna tid. Jag minns hur min mor hindrade mig (hon lindade ett snöre hårt runt min hals) från att svälja köttet då det antagit sådan konsistens att det verkligen kunde sväljas. För nu var det lämpligt att göras köttbullar av. På så sätt kunde maten ätas två gånger. En idé som manar till efterföljd i kristider.

Många gånger tvingades jag att kompromissa och improvisera vid spisen. Jag lärdes att göra ”omelett” på följande sätt:
Vispa två ägg med två matskedar vetemjöl och två deciliter mjölk. Smält margarin i stekpannan och häll i smeten. Omeletten är klar då den stelnat på ovansidan.
Vi hade gasspis och följden blev att ”omeletterna” alltid var kolsvarta på undersidan. Ingen hade ju upplyst mig om att lågan skulle vara nerskruvad till ett minimum. Ibland saknades mjölk och jag kan garantera att stekt ägg-mjölblandning smakar rätt illa. Med en dåres envishet gjorde jag om samma misstag gång på gång. Alltid slutade det med att ”omeletten” fick kastas bort. Idag vet jag att vatten hade gått lika bra och hade jag sedan utelämnat mjölet hade det blivit än bättre. För då hade det blivit en omelett (utan ””).

Ett påhitt från denna tid är korv stekt direkt i lågan på gasspisen. Något som jag fortfarande längtar efter ibland.
Men nu skall vi ägna oss åt allvarligare ting; vi skall läsa recept och laga mat! Min kärva uppväxttid är orsak till att jag blev som jag vart ...