Tänkte sätta igång en ny tråd. :)

Ni som har hund och/eller katt kan väl skriva ett par rader och berätta om er älskling, t ex ras, färg, ålder, kennelnamn, specialiteter och minnesvärda ögonblick, bästa leksaken o s v ....... o s v ....... o s v !!!!!!!!!!! (L)

Jag igen !!!

Naturligtvis vill jag att ni skriver även om ni inte har hund eller katt !! Ni kanske har andra djur som är era ögonstenar! Skriv !!!!!!!!!! (L)(L)

Hej igen!

Jag kan ju börja med min ögonsten!

En engelsk cockerspanielkille, Challe, fyller 4 år den 21 augusti. Hans kennelnamn är Bright Dream's Flaming Star och hans färg kallas i kennel- och tävlingssammanhang för liver, men jag säger chokladbrun. Färgen kallas så i t ex USA.
Han älskar alla hundar och alla människor (utom de som är "på kanelen", då blir de utskällda med besked!) Vi bor i Ystad, så han är en typisk stadshund. Vår gata är naturligtvis hans revir, så han kollar noga vem som befinner sig där. Är det någon han inte sett förr, så stirrar han på dem på nära håll och viftar inte med svansen, vilket han gör alltid annars. Han både viftar med svansen och roterar den! Han tar kopplet i munnen när vi skall gå ut eller när vi kommer hem, så att det inte fastnar i dörren när den stänges. Challe har en egen liten kudde i korgen, han skall nämligen ligga med huvudet lite högre. På nätterna sover han givetvis hos mej i sängen.
För två år sedan hade han svalt en plastbit utan att jag sett det. Han är inte en sådan hund som tuggar i sej ditten och datten! Jag visste alltså ingenting, men märkte att Challe så småningom blev lite slöare. Till sist så ville han inte äta utan kräkte flera gånger på förmiddagen. Jag ringde till Malmö Djursjukhus och de ville att vi skulle komma omgående så det gjorde vi. Han blev inlagd där och en förtvivlad matte och en förtvivlad vovve sa adjö till varandra. Han blev röntgad flera gånger för att se om det föremål som befann sej i tarmen flyttade på sej, men icke! Då fick han bli opererad! Det visade sej att den lilla plastbit han svalt hade ätit sej igenom tarmen och kapslats in på utsidan! En hel vecka fick han ligga på sjukhuset och när vi äntligen fick hämta hem honom hade han ingen röst kvar! Han hade kallat på oss hela veckan, berättade personalen! Han trodde ju så klart att han var övergiven! Det tog lång tid innan han fick tillbaka sin normala röst igen.
Ja, det var lite om min vovve. Nu lämnar jag över stafettpinnen!! (Y)

Vi har en Norsk skogskatt som är 13 år...och pigg.Han älskar att äta fikabröd med oss...helst sockerkaka.Han är väldigt lekfull trots sin höga ålder.Han är vår kelgris av två.
Så har vi en stövarvalp som lever rullan.....4 månader har han blivit.
Aptiten och energin är enorm.......Han har en massa pipleksaker,ben,gamla skor mm att roa sig med......Han är vår kelgris nr två.....även om vi får gråa hår vissa dar.
Jag älskar djur....matar rådjur,räv,ekorrar och fåglar.
Visst blir det dyrt,men det är värt varenda krona.

Jag har ett hjärtegryn som jag kallar Aragorn, men han heter egentligen Mischalands Milan. Han kommer från en uppfödare i Örsundsbro utanför Enköping. :)
Han är en stor och ståtlig schäferhane som mäter 75cm i mankhöjd och han väger 54kg. Han är en enmans hund, det vill säga att han lyder mig och enbart mig. Ingen kan ta honom från mig när jag är ute med honom och bara gå iväg. Då slår han ner rumpan och vägrar röra sig och tro mig när jag säger att 54kg kan vara riktigt tungt. :D

Han är snäll mot de jag godkänner. Men känner jag mig minsta osäker eller rädd, då bör ingen stoppa fram fingrarna. Han är min bästa vän och en av de skarpaste vakthundar jag haft. Men ljuvligt snäll mot de som är snälla mot mig. :)

Jag led av svår socialfobi på grund av misär i min uppväxt när jag skaffade honom och han har hjälpt mig så mycket i min kamp för ett vanligt liv. Han blev min trygghet och jag insåg att han skulle dö för mig innan han låter någon göra mig illa. Och på grund av honom så tvingade jag mig att gå ut minst 9km om dagen. Tillslut var det inga problem att gå ut på mina promenader och idag är jag nästan helt fri från min fobi.
Så han är inte "bara en hund" för mig. Han är min bästa vän och min följeslagare i livet.
Jag hoppas att jag får dela många ljusa år till med honom. (L)

Min ena gosekatt heter Lakrits. Han är en 8-årig, stor hane. Självklart är har ju svart (med vita tecken). Varje dag, mitt i natten, ställer Lakrits sig och jamar. Han vill ut. Ofta går han in på mitt rum, jamar mig i öran, klöser under min säng och springer iväg. Då släpper jag ut honom.

Lakrits har flera gånger varit min hjälte, eftersom har ofta vaktar mina kaniner (som har en tendens att rymma). En gång satt Ester (kanin) utanför sin bur och åt. Lakrits satt på en stenmur och stirrade ner på henne, men gick aldrig till attack. efter en halvtimme undrade mamma varför han satt så still, så hon kollade och upptäckte Ester. En annan gång var Dojjan (också kanin) lös. Han sprang runt och vi försökte fånga honom. Plötsligt vände han helt om och började springa rakt mot vägen. Lakrits sprang svinsnabbt förbi lille Dojjan och fick honom att vända. Utan Lakrits skulle Dojjan inte levt nu. Jag behandlade Lakrits som en gud flera dagar efter.

Nä, nu kom jag inte på mer vettigt att skriva om min "lille" gos, men ja hoppas att han blir riktigt gammal!

Den bästa barnvakt vi har är Tito hon är en katt på snart 2 år.

har en kolsvart honkatt som heter Sessan. Hon är väldigt egensinnad precis som alla andra katter. Är innekatt men går ute med koppel och har löplina i trädgården. Ibland har hon rymt, va gör hon då. Jo springer runt huset och in på altanen på nästa sida. Är med andra ord inte särskilt intresserad av några större äventyr.

(L) Åh vad hjärtegripande att läsa om era djur! :p
Jag har två storpudlar, en vit och en svart, som lyssnar till namnen Linus och Olle. Så enkla namn har dom ju inte på stamtavlan precis...
Linus heter Inkus Sweet Glorfindel och Olle heter Caro-Line´s Classy Coleman. Två gosiga killar som gillar att sova med matte och husse i sängen!!! (Y)
Olle är 7 år och han har vi haft sen han var 8 veckor, Linus är 3 år och en omplaceringshund som kom till oss vid 1 års ålder och den lille parveln har vi fått kämpa med...puh!!! Inte uppfostrad och en mycket orolig själ, men nu har vi haft han i 2 år och det går stadigt framåt och han är oss såååå kär. (L)(L)(L)
Visst ÄR det roligt att ha ett husdjur? (Y)
Hälsn Pia

Att skriva en lång radänga om mina små söta katter låter jag bli, orkar inte helt enkelt... har just kommit hem från två underbara veckor på öland... är helt slut i rutan nu : ) Blev en jobbig hemfärd till slut (punka på husvagnen bara tio minuter hemmifrån när man kört i 6 timmar redan - suck)

Men jag har två katter. En helig birma som heter Daffy och han är 6½ år. En underbar kastrat som är lite av en förvildad snobb. Han är fin i kanten och vet om hur söt han är... men å andra sidan drar han sej inte för att äta både det ena och det andra på sina upptäcktsfärder utomhus. Han är en utekatt då vi bor så bra som vi gör, fritt och skönt för honom.

Minstingen är en sandfärgad norsk skogkatt, heter Diesel, och som nyss fyllt ett år. Han är en riktig mammagris (till mej då...hihi) och har aldrig fallit daffy direkt i smaken. Det går an mellan dom men dom är inte bästisar. Eller tja, Diesel är nog bästis men daffy men det är inte ömsesidigt. Han är väldigt lugn och kelig, otroligt tycker jag med tanke på att vi ändå har två barn i huset. En ljuvig katt som ska bli avelshane och utställningskatt. Det är inte mitt påfund då jag nog eg. är emot sånt. Men min mor gillar sånt och vi är fodervärdar åt Diesel åt henne, så jag har inte så mkt att säga till om. Mycket viktigt med häng och borsta med rätt kam och att han får rätt mat och sånt.... men gör det henne glad så : ) Fniss! :)
Diesel får inte gå ut så han är innekatt. Än så länge, vi får se hur länge det håller... han har smitit ut ett par gånger nämligen och hittar tydligen hem iallafall!

Synd man inte kan lägga in foton här... : )

Jag har en liten katt som heter Selma. Namnet visste jag innan jag hade katten. Efter att ha bott i stan i hela mitt liv, flyttade jag ut till min nuvarande sambo på landet. En kväll sa jag att jag ska ha en katt och den ska heta Selma. Han undrade varför just Selma? - Jo, jag tycker om namnet.....
Det visade sig att hans mormor (som byggt huset vi bor i ) hette Selma. Vilket sammanträffande. =)
Selma är grå/vit och det ser ut som hon har en blåtira runt ena ögat. Liten till växten, och större blir hon nog inte. Hennes mamma var inte heller så stor precis.
Selma är väldigt speciell. Hon lärde sig som liten att gå genom svärföräldrarnas kattlucka, så dit går hon och äter när vi inte är hemma. Praktiskt, vi behöver aldrig ordna med kattvakt - bara de är hemma.
Hon älskar när man damsuger henne. Hon slänger sig framför damsugaren och ska bli damsugad. Det är bara att skruva ner effekten och göra henne njöd. (Det står faktiskt på damsugarinstruktionen att man inte ska damsuga djur.... undrar om det är för damsugaren eller djurets skull?)
Kallar man på henne kommer hon direkt.
När man är sjuk lämnar hon inte ens sida. Hon finns där hela tiden - går bara ner och äter när det är nödvändigt. (L)