Oj men jisses då. Mat som jag inte tycker om äter jag INTE. Jag äter inte fiskbullar, blodpudding sam tpotatisbullar(finns annat med såklart som jag ej äter). Men trots det så har jag gett mina barn dom maträtterna och dom har ändå ätit och TYCKT om det trots att jag inte gör det.
Det här med mat och barn år ju i perioder. Min dotra på snart 9 år äter inte allt men jag TVINGAR henne inte att äta det hon inte gillar. Däremot så måste hon provsmaka om det är något hon ej ätit innan. Numera funkar det bättre..när hon var mindre så slickade hon typ lite granna på det nya. Idag så tar hon iallafall en liten tugga.
Så det här med maten är GOD-bullshit säger jag. Alla har olika smak
Det fanns olika saker som jag inte gillade som barn men som jag fullkomligt älskar idag såsom broccoli och tomater. Gillar dotra inte tomater inte fan tvingar jag henne att äta tomater för det.

;) Ja alla har vi olika teorier och metoder....
Det går nog inte att säga exakt då barnen och föräldrarna är olika.....
Många bra inlägg som säkert funkar för olika familjer.
Man får nog testa sig fram.{eat}
Jag kanske bara har haft tur som har en kille som äter
i stort sett allt.....(dock inte allt.....)

Jo - is i magen - lita på instinkten.

Alla barn är olika och ska därmed behandlas olika. Min son har varit en obstinat pestråtta från tid till annan och det enda som fungerande var stenhård gränssättning och konsekvens. Idag en ungman med hög etisk/moralisk tröskel - de svagas riddare och alla skadade fåglars räddare. Min dotter en ganska inåtvänd, filosoferande och lätt vek tjej som alltid gått sina egna vägar. Aldrig svår att tygla, men fruktansvärt lätt att få i tårar - inte av ilska och besvikelse utan av "en törn av livet". Hon har idag egen familj och vi skrattar rått och spaghetti-räderna.

Det finns ingen quick fix för alla "ätproblem". Vi gör så gott vi kan som föräldrar, och oftast räcker det väldigt långt. Det finns så många strategier av typen "Supernanny", ivrigt påhejade av journalister som inte har en susning om vad de ställer till med, att jag blir kräkig av det. Det handlar ju i grunden bara om fyra saker;

Kärlek, gränssättning, konsekvens och uthållighet. Lätt - bara fyra ord, men så oerhört svårt att leva upp till - dygnet runt - alla dagar - under alla omständigheter.

Jag har tre barn som är uppfostrade på exakt samma sätt när det gäller mat.
*Egen hemgjord mat
* fått vara med i köket och skivat och hackat
* Allt har serverats, även om dom inte smakat
* Inget tvång
*Ingen specialmat om det som stått på menyn inte passat

Vad är då slutresultatet? Jo jag har två barn som äter allt, varit duktiga hela uppväxten att smaka och äta det mesta. Sen har jag ett barn som är totalt hopplös när det gäller mat. Äter väldigt få rätter, matvägrat, vill inte smaka, gnällt. Tilläggas kan att han än i dag som vuxen är väldigt begränsad i sin meny. Dom andra två älskar att testa olika saker även som vuxna.

Så min slutsats är helt enkelt att barn är olika och allt går inte att "uppfostra bort". Alla är vi unika individer och tyvärr så är vissa kinkigare än andra utan att det behöver vara något fel eller att man själv tror att man gör fel.

Ett tips som låter fånigt men som kan skapa nyfikenhet att prova är att ge rätterna nya namn. Spökgryta tex serveras med ris format till småspöken med hjälp av en äggkopp.
Tråkiga smörgåsar blev roliga smörgåsar med hjälp av pepparkaksmått, funkade jättebra på falukorven oxå. Blommig falukorv är så mycket roligare än vanlig, eller varför inte bilformade. Kanterna som blir över funkar fint i stroganoffen som kan kallas sjörövarens korvgryta istället.
Är det mos till, då funkar nåt med vulkan bra, bara att lägga lite sås eller tex köttgryta i ett hål på toppen av moset. :)
Mina döttrar var tokiga i allt gulligt så prinsess, nalle och rosa användes då och då i maträttsnamnen.

Fåningt, javisst kanske det men funkade kanon och döttrarna åt med god aptit.

Behövs så lite och ibland är det bara fantasin som sätter gränser.

Har väl aldrig haft det problemet när barnen var små, dom har fått äta nästan allt. Vänta tills dom börjar skolan och får höra av sina kompisar vad maten är äcklig, där står jag nu........Pust

Många intressanta åsikter här och visst och sant är ju att inga barn är lika, inte ens syskon som just många här vittnat om.
Jag har som jag skrev innan aldrig gjort någon stor affär av det här med mat till barnen, utan den mat som jag serverat har också varit den mat som gällt. Min mor lärde oss att den mat som mor sätter på bordet, den duger! Därmed inte sagt att alla behöver vara lika förtjusta i den, men aldrig att jag, mina barn eller inte heller mina barnbarn har sagt att maten är äcklig!!!! För hur det än är med olika smaker så finns det väl ingen som lagar äcklig mat, såvida det inte handlar om skämd mat.

Jag har också en 4-åring som jag förtvivlas över. Stort sätt allt är blä - tycker inte om osv. Och oftast petar han bara i maten och dricker det han har i glaset. Men jag tror att det bara är en period det här, men jobbigt det är det!

Jag brukar vara ganska konsekvent med att han inte får något annat. Annars spekulerar han i att få i sig något efter maten - helst med socker i. :) Och ganska ofta så tycker han ju faktiskt om maten om han bara smakar och inte får något alternativ.

Jag har tre barn och alla har varit olika. Men efter att både ha haft en som bara gillade burkmat (!!) som baby så körde jag en annan linje med min sista. Hon fick mycket hemmagjord barnmat som baby och fick tidigt börja äta själv. Ja det blir mycket gris men det är det värt! Nu är hon 16 månader och plockar och känner på maten, provar allt som är på tallriken. En del går ner annat spottas ut men hon äter det mesta som vi äter.

Sen har jag tro på att barnen får på tallriken av allt som serveras. Om så bara en liten bit. Även om dom inte gillar det så blir dom van att se det och provsmakar kanske senare. Det å lära barnen att våga smaka är nog ganska sunt.

Här serveras det för det mesta inget alternativ, duger inte köttgrytan tex. så får de äta mer potatis.
Ok det finns vissa rätter som vi vuxna äter en fredag eller lördagskväll som barnen inte gillar och då har de fått något annat ibland lite tidigare men nu har 12-åringen börjat komma och vill smaka och sitta med, tycker väl att han är stor nu, och faktiskt så är det mycket han börjat tycka om.
Tjatar man inte så tror jag att de förr eller senare kommer att vilja prova på.